Världen tar slut långsamt

År 1996 förutsåg Moder Dináh, en känd sierska, världens undergång. Eller åtminstone var det ryktet som spreds i skolorna i Rio de Janeiro vid den tiden. Självklart var världens undergång schemalagd precis mitt under min matematiklektion, på en relativt solig dag.

Jag var i andra året på gymnasiet och var inte direkt orolig. Men det fanns en påtaglig spänning i luften. Mina klasskamrater (och, okej, jag också) utbytte blickar hela tiden, i väntan på världens undergång som skulle komma inom kort. Kanske skulle SLUTET inträffa under en förklaring av trigonometri.

Även om jag inte riktigt trodde på världens undergång, var jag inte heller förtjust i tanken på att en formel för sinus och cosinus kunde vara det sista jag skulle höra i livet. Vår matematiklärare, en äldre herre med barnbarn, märkte klassens rastlöshet och sa: “Ni väntar på världens undergång, eller hur?”. Här måste ni föreställa er en väldigt långsam och näsdukton, som uttalade varje stavelse som om han hade ett ägg i munnen. Dessutom talade han mycket lågt, men tystnaden var så djup att jag kunde höra honom perfekt.

Jag minns inte om någon svarade något, men det spelar ingen roll. Det viktiga är att min matematiklärare lade ner kritan på tavlan och började, låt oss säga, filosofera: “Ni behöver inte oroa er, men sanningen är att världen tar slut varje dag”.

“Min värld har till exempel redan tagit slut. Ni lever i en värld som är helt annorlunda än den jag levde i när jag var i er ålder. Saker från min värld finns inte längre, och det kommer också att hända er. Men det har inget fastställt datum. Världen tar slut långsamt”.

Vissa kanske smålog, men andra lyssnade mycket uppmärksamt. Jag var en av de sistnämnda. Det var inte vanligt att vår matematiklärare pratade om saker som inte involverade siffror, så jag bedömde att det ögonblicket var viktigt.

Självklart hade Moder Dináh fel. Världen gick inte under den där morgonen 1996. Åtminstone inte för oss. Men min matematiklärare hade rätt. Världen skulle ta slut många, många gånger efter det. Och vi skulle inte ens märka det.